måndag 23 maj 2016

Till Sofia

Det var högt upp,
vi satt vid bassängkanten
och såg ut över vidderna
Vi såg sjön,
den glittrande som varit större
förut

Och på vägen dit, de blommande
lupinerna
I rosa och lila

Du hade en stor rosa rosett i håret
Så stor så du nästan inte syntes
Ditt hår var tovigt och tjockt
Mamma gjorde en fläta

I väggarna fanns spår
Efter de som byggt,
och strävat och kämpat

Vi små väna,
vi bara fanns

Öppet


En stor öppen trädgård, det sluttar lite neråt vägen
Höga träd med viskande löv

Jag sitter där med mig själv,
ser hur allt badar i sol
Ser hur skuggorna faller från träden och från det som rotat sig
Sedan länge

Ser det stora huset
Hur det reser sig mot himlen
Och luften är fri

Inga avsked
Inga möten
Allt är bara stilla
Och jag väntar

En natt när det är ljumt
Sitter jag ute
På verandan

Det stora öppna
är nära
Jag kan känna det, jag anar hur det brusar,
sköljer över mina fötter

Och jag stoppar ner händerna
i sanden 
och låter det omsluta mig



 

måndag 2 maj 2016

Så stilla

Vi åker bil.
Det är ljust, varmt och kvalmigt.
Det är vakuumet.

Vi är mellan liv och inte liv.
Vi är bedövade, trummorna har bankat hela natten.
Vi har grävt hål, vi har varit nära att hoppa i.
Vi har gråtit i förtvivlan.
Vi har inte haft någon
som kommit till vår undsättning.

Ute har det varit tyst, stilla.
Så stilla.

Vi sitter i bilen. Vi är bedövade.
Bomullsvadd gör att jag inte hör, inte känner.
Rädslor gör att jag stänger av, för dig och dig och dig.

Jag vaknar mitt i natten.
Letar med min hand efter din kropp.
Lyssnar efter din andning.

Men handen faller mot lakanet.
Det är inget däremellan.

måndag 25 april 2016

Det som växte

Gräset högt mot staketet,
det försökte växa längs stolparna,
men slokade och hängde.

Ett stenkast bort, bäcken.
I marken hittade vi gamla bestick,
tog dem hem, tvättade dem.
Var är de nu?

En samling gamla grejer,
som hittats.
Besticken, en ring av virad metalltråd
med en orange slipad sten i.
Pappas tennsoldater grävde vi ner vid gungan
på campingen.

Gräset var högt längs stolparna
det slokade, men var mjukt att falla i,
när vi klättrade över staketet.

Alltid över staketet, genom buskar,
över plank, förbi taggiga snår,
från de elaka, fort hem.
Eller fort bort.

tisdag 19 april 2016

Women who run with the wolves

Kvinnor som slår följe med vargar. En bok från mitten av 1990-talet. Jag minns att min mamma läste den, eller i alla fall var den på tal i sfären runt min mamma. Hon gjorde också en bild med inspiration från boken. Den hänger hemma hos mig faktiskt. Och så fick jag tips från min vän i London om boken alldeles nyligen. Frågor som växer fram inuti kan få svar från oväntade håll. Jag har bara läst fem sidor ännu, men är helt "amazed", var tvungen att ta en paus. Annars kanske jag springer ut i skogen och hittar en flock vargar att slå följe med. 



Nya tag

Nu ska jag börja blogga igen!
Jag ska ta nya tag, och börja lägga ut texter igen, faktiskt!
Vi hörs.

tisdag 13 maj 2014

Stilleben

Dörren har varit blå, färgen är nästan bortflagnad efter många år i direkt solljus.
Trots att färgen är så dålig är dörren väl förseglad. Träet är tjockt, inga springor skvallrar om vad som döljer sig innanför. Ett stenblock nedanför tröskeln tjänar som trappsteg. Vid sidorna växer gräset sig yvigt precis som det vill.
Framför har det en gång varit fullt med grus, nu finns endast lite småsten kvar på en kompakt, ljus jord. Allför många passerande fötter har sparkat bort det som en gång så mödosamt forslats dit.
Från grustaget, i plåthinkar, upp på hästkärran, ut på vägen, in i skogen, förbi åkrarna, längs med sjön, upp för kullen, in på gården, bort till uthuset som precis stod färdigt, och till sist utlagt framför dörren och stenblocket som tjänade som trappa.
Nu bränner solen genom färgen på det härdiga träet. Bränner ett hål rakt igenom.