tisdag 13 maj 2014

Stilleben

Dörren har varit blå, färgen är nästan bortflagnad efter många år i direkt solljus.
Trots att färgen är så dålig är dörren väl förseglad. Träet är tjockt, inga springor skvallrar om vad som döljer sig innanför. Ett stenblock nedanför tröskeln tjänar som trappsteg. Vid sidorna växer gräset sig yvigt precis som det vill.
Framför har det en gång varit fullt med grus, nu finns endast lite småsten kvar på en kompakt, ljus jord. Allför många passerande fötter har sparkat bort det som en gång så mödosamt forslats dit.
Från grustaget, i plåthinkar, upp på hästkärran, ut på vägen, in i skogen, förbi åkrarna, längs med sjön, upp för kullen, in på gården, bort till uthuset som precis stod färdigt, och till sist utlagt framför dörren och stenblocket som tjänade som trappa.
Nu bränner solen genom färgen på det härdiga träet. Bränner ett hål rakt igenom.

onsdag 5 februari 2014

Ett porträtt av en syster

Lotta och jag. Vi sitter vid ett bord vid den norra strandpromenaden. Vi målar, jag gör ett porträtt av dig i distinkta färger. Du sitter där i din starka gestalt, med det långa mörka håret och de bruna ögonen, som en indian på besök i främmande land. Men rötterna finns ändå här, en bit bort från där vi sitter. I det gula huset av trä. Med punschverandan och den blåa dörren. Där solen steg upp över vattnet när man satt i kökssoffan om morgnarna.

Du har en grön klänning med vita prickar. Ingen annan hade prickiga klänningar. Eller vita breda hårband. Du går ut på kvällen, har alltid nåt på gång. Jag vill följa med men jag vågar inte, vad ska jag säga? Till alla dem som undrar vem jag är? Jag vill bara vara med dig.

Ni går längs varma sommargator, stannar till när ni träffar några ni känner. Jag fattade inte. Hur man kunde ha så kul. Som ni hade jämt. Jag fick höra alla historier, de verkade så fantastiska.

Vi sitter vid Vättern, det är en ljum sommarkväll. Vi lever i exil. I våra ryggsäckar har vi packat ner det vi behöver. Någon gång packar vi upp dem, tillsammans. Kanske där vid strandpromenaden, och du kommer att ha samma hår och samma ögon. Och jag kommer att se dig, och du kommer att höra mig.

tisdag 4 februari 2014

En båt på Moldau

Vi vandrar bland sönderbombade hus i Dresden. Med våra kameror. Ryggsäckarna fulla med filmer som vi har rullat för hand. Från den svarta lilla plastboxen.

Vi vill se det som ingen annan ser. Jag fotar in i en korridor. Det är skräpigt, trasigt och smutsigt. Det är vackert.

Portarna till trappuppgångarna är fulla med graffitti. Vi tittar in genom en fönsteröppning. Madrasser på golvet. En slags kamin. Någon bor där. Någon brukar frysa där, men jag tycker det verkar spännande. Jag vill också vara fri.

Vi sätter oss på bussen och öppnar en burk med vita bönor i tomatsås. En gränsvakt väcker dig på natten, ruskar om dig för du vill inte vakna. Du rycker till och räcker fram ditt pass. Mitt i natten. Bussen åker vidare.

I de små landsbygdsorterna utanför huvudstaden går det tjejer på gatan. De verkar inte vilja gå där. De har röda skor och korta kjolar.

Vi sover på båten. Vi fotar svanarna genom fönstret. Sen strosar vi tills fötterna brinner. Då dansar vi på disco. Får kindpussar och nya telefonnummer. Sen somnar vi på vår båt.

söndag 2 februari 2014

In the garden

Fönstret är öppet. I en oansenlig stad strömmar härligheten in i rummet. Det är mörkt ute, en ljuslåga fladdrar i brisen. Vi spelar låten som är för helig för att nämnas vid namn. Den för oss till trädgården någonstans, där luften är frisk efter ett sommarregn, och det gröna frodas i total harmoni med den överalltvarande Självklarheten.

Regnvåta droppar, som glittrande pärlor med atmosfärens alla färger inuti.
Vi är omslutna, behöver inte försöka känna något, det bara strömmar rakt in, igenom, runt oss. Vi är lätta, vi svävar fram på gräset, den nya kroppen känner vartenda strå.
Sveper med min arm över de blöta bladen, lägger mitt ansikte hos de doftande blommorna, uppfylld av själva essensen av att vara levande.

torsdag 30 augusti 2012

Semesterminnen

Skogarna i Bohuslän. Mörka hemligheter, öde marker. Människor som kom från kusten och gömde sig i skogarna. Människor som kom från inlandet, på flykt från något, sökte sin tillflykt i det oregelbundna, oroliga landskapet. Som om hav och land aldrig riktigt kunnat komma överens. Inte som i södra Skåne, där havet rullar in mot land och smeker varenda litet sandkorn, omgärdar det med sin livsbejakande sälta, och renar allt som det rör vid.

I Bohuslän är det hårt mot hårt. Och ibland en liten strand. Dit några maneter letat sig fram. Inte som i Skåne, där det bara är att dyka i, och låta sig svepas med av vågorna från Någon Annanstans. Där havsbotten är mjuk och fylld av tång. Där man kan springa miltals på stranden. Utan att bli trött. Utan att det tar slut.

Jo, det kanske tar slut. Där Blekinge börjar. Det märkliga lilla landet med den gamla sjöfarten. Där, på campingen i Sölvesborg mötte jag Lena. Hon svävade över havet, ville visa mig hur vackert det var, den där sommarmorgonen innan någon annan hade vaknat. Hon ville tala om att hon alltid älskat att komma just dit. Så vackert det var. Så stilla och lugnt trots alla sjöfåglar som skränade ute i det långgrunda vattnet.

lördag 14 april 2012

Ensam vid havet

Om jag skulle bli ensam. Då skulle jag fly till New Orleans. Jag skulle åka med tåget över den stora sjön, det starka ljuset skulle möta mig som en gammal vän.
Där skulle jag vara fri att tänka. På hur det gick till. På hur vi levde tillsammans, på hur jag längtade efter dig. På hur vi inte kunde vara samspelta, harmoniska.
Jag skulle känna mig ensam där vid havet, med alla människor som gick förbi, hand i hand. Men fri, det skulle jag vara. Med ett stort, sorgligt ljus som lyste på hela mig.

torsdag 2 februari 2012

Faran som lurar

När allt är fint, flytande, helt. då lurar faran. Den är som farligast då. Den är som ishalkan på asfalten utanför dagis. Man går där med sina skatter, lättad att hon haft en bra dag, och så halkar man till. Ryser i hela kroppen. Faran låg på vakt. Ville inte att jag skulle tro att den lugnat sig.

Men faran hör ihop med allt det vackra. Med solen som lyser genom kala trädkroppar en kall vinterdag, med fågelkvitter i en hög gran utanför mitt fönster. För faran hör till livet. Skulle bara önska att jag kunde acceptera. Att inte alltid ha kontroll. Ingen kan veta hur länge livet finns kvar. Hur länge de man håller kär får stanna. Det är det som är det svåra, det smärtsamma, och det vackra. Att bara leva och finnas. Utan att veta.