lördag 27 januari 2018

Brevet

Vi gick till brevlådan och kollade posten.
Det hängde fyra lådor på en rad i slänten
nedanför grannens hus.
Du öppnade locket och plockade fram ett kuvert.
Det var något som gjorde dig glad,
kanske lite överraskad. 
Det kändes bra.
Sen sa du något som gjorde mig osäker.
Du ville att jag skulle skriva brev till dig när jag inte var där.
När jag var hemma. Hos mig.
Jag ville inte. Men jag ville inte göra dig ledsen.
Jag sa att jag skulle.
Jag ljög.
När jag åkte hem ville jag bara glömma.
Glömma att jag alls varit borta.
Att jag slitits från det varma, trygga hemma.
Bort till oberäknelighet, förebråelser och rädsla
för att aldrig
få komma hem igen.

måndag 15 januari 2018

Ett hem

Ett hus med innehåll
Saker, minnen, skräp, rädsla och trygghet

En skog där tanken kan renas
Vad finns kvar bland träden?

Lukten är alltid densamma
Konstant frisk

Ett andetag in,
Och ett ut
jag lever

Kanske för länge sedan
Var allting ett kaos

Nu stilla
Vad finns i virrvarren

Från förr?

lördag 6 januari 2018

Hellre än du

Jag ville hellre ha min frihet
än din förlegade kunskap
om världen

Jag var hellre övergiven, vilsen och rotlös
än förgiftad av dig

Jag vaknade hellre förvirrad
än med ett tryck över bröstet
och i en ram som inte passade mig

Jag undrade hellre vem jag var
än att du skulle tala om det för mig

Jag åkte hellre själv
än att låta dig styra min väg

Jag grät hellre ensam
än att visa mig sårbar för dig

Jag var hellre ful och smutsig
än att du skulle tala om hur jag såg ut

Jag hade hellre tråkigt och satt rastlös
än att göra det du tyckte var bra
för mig

Jag gjorde allt tvärtemot
och hoppades att det ska hålla mig långt ifrån
allt det som du var

måndag 3 oktober 2016

Sidan av


Solen lyser. Återigen lyser solen. Golvet är mjukt. De breda ljusa brädorna är snälla mot fötterna. På bänkarna ligger tvålar, burkar med skönhet, vackra papper. Ute strålar försommaren, stolt och hoppfull. Dörren är öppen. Två steg ner för stentrappan och där är den långa breda grusgången som leder in i parken. Längst bort syns ljuset bryta igenom den täta grönskan. Men vi går där under det gröna taket, springer in och ut ur de öppna husen, de som vill visa något som varit. Någon sitter på en veranda och låtsas vara i det gamla. Kanske ville komma bort en stund, andas den magiska luften. En bit härifrån går den stora vägen. Men den vet vi ingenting om just i detta nu. En bowlingbana utan väggar i gräset. Käglorna i trä står kvar. Ett minne, har jag varit här förut? Jag vill hålla fast i den lilla. Så att hon inte försvinner.

fredag 8 juli 2016

I magen

Först skumpande. Tjock luft, människor som pratar, en del sjunger.
Sen lugnt och tyst.
Kluckande från vatten som här inne hos mig, blåst som jag inte känner.
Luft med så mycket luft i. Starkt ljus. Fridfullt.

Mycket ofta ett knapprande, snabbt och hårt nära mig. Sen slutar det, 
hon andas en stund och så fortsätter det igen. 

måndag 4 juli 2016

En amerikanska i metron

What is your form? Vad är formen, Lisa? Istället för att småspringa förbi alla andra på rullbandet anammade jag takten hos en man före mig. I vanliga fall hade jag rusat förbi honom. What is your form, Lisa? frågade Yann tidigare under dagen när vi promenerade längs Canal Saint Martin och jag blev besvärad av hans raka fråga eftersom jag inte hade någon färdig form att sätta mina texter och tankar i. Jag förklarade att mina texter var som fjärilar, som vackra fraser jag ville fånga och göra en orkester av. Efter det och min beskrivning av hur jag dansar ensam för att få kontakt med min kropp efter en vecka med hjärnarbete kände jag att jag bara ville vara tyst och verka normal och tråkig för att inte riskera att få en flumstämpel på mig. What is your form? Think about it! Jag följde mannens makliga takt. När vi kommit längre fram på bandet var han plötsligt borta.

Do you speak English? En kvinnas röst fick mig att rycka till. Hon tittade rakt på mig, som om hade valt ut mig på långt avstånd innan jag kommit närmre. Jag trodde att hon skulle fråga mig om vägen, eftersom hon såg lättad ut när jag svarade Yes. Hon hade långt grått hår, lilatonade glasögon, en scarf runt halsen och ryggsäck. Hon såg ut som en turist. Do you have a metro ticket or some money to contribute to one? You don't have any money? I just need something, it is hard to get around, I am from New York and I've been looking for a job here. Jag hade aldrig stött på något liknande förut. Vem var hon? En amerikansk tiggare i Paris? Något i hennes utstrålning fick mig att stanna kvar. I am from New York, sa hon igen. I am looking for a job here, but it is hard to find any, I had one some time ago as a secretary for a company in the suburbs. But now I have a hard time paying for my hotel. Jag fick en minneflash från någon amerikansk film jag inte vet om jag verkligen sett eller bara kokat ihop i mitt eget huvud, som en soppa där de olika ingredienserna var allt som jag vet om USA. Om atmosfären där, städerna utan stadskärnor, om breda fina motorvägar, om motell med söta sconesbröd man äter med en tjock sås över till frukost, om maxade bilar och dåligt klädda människor, om shoppingmalls stora som megakomplex, om stekande sol i uttorkade vattendrag, om trasiga människor utan rötter som driver omkring i livet utan att veta varifrån de kom eller vart de är på väg, om avsaknaden av en gemensam, uråldrig kultur, om ett helt annat liv långt härifrån. Hon utstrålade ett slags lugn och en hemlighetsfull beslutsamhet. Are you in trouble? frågade jag henne. Hon påminde mig om Meryl Streep i Timmarna. En New York-kvinna med känslor, en varelse med en längtan efter något verkligt. Långt hår. Vacker. Levande. Vad gjorde hon här?

Jag steg av rullbandet och tog upp min plånbok. I don't have much but I can give you some. Jag hade 20 euro i sedelfacket. Jag gav henne mina småslantar. En euro och sjuttiofem cent. Hon frågade efter en metrobiljett. Jag hade fem kvar, till gäster som skulle komma. Jag gav henne alla. Take care of your self, good luck and have a nice evening sa hon och tittade på mig med en blick som var tacksam, men inte underlägsen.





måndag 23 maj 2016

Till Sofia

Det var högt upp,
vi satt vid bassängkanten
och såg ut över vidderna
Vi såg sjön,
den glittrande som varit större
förut

Och på vägen dit, de blommande
lupinerna
I rosa och lila

Du hade en stor rosa rosett i håret
Så stor så du nästan inte syntes
Ditt hår var tovigt och tjockt
Mamma gjorde en fläta

I väggarna fanns spår
Efter de som byggt,
och strävat och kämpat

Vi små väna,
vi bara fanns