måndag 2 maj 2016

Så stilla

Vi åker bil.
Det är ljust, varmt och kvalmigt.
Det är vakuumet.

Vi är mellan liv och inte liv.
Vi är bedövade, trummorna har bankat hela natten.
Vi har grävt hål, vi har varit nära att hoppa i.
Vi har gråtit i förtvivlan.
Vi har inte haft någon
som kommit till vår undsättning.

Ute har det varit tyst, stilla.
Så stilla.

Vi sitter i bilen. Vi är bedövade.
Bomullsvadd gör att jag inte hör, inte känner.
Rädslor gör att jag stänger av, för dig och dig och dig.

Jag vaknar mitt i natten.
Letar med min hand efter din kropp.
Lyssnar efter din andning.

Men handen faller mot lakanet.
Det är inget däremellan.

måndag 25 april 2016

Det som växte

Gräset högt mot staketet,
det försökte växa längs stolparna,
men slokade och hängde.

Ett stenkast bort, bäcken.
I marken hittade vi gamla bestick,
tog dem hem, tvättade dem.
Var är de nu?

En samling gamla grejer,
som hittats.
Besticken, en ring av virad metalltråd
med en orange slipad sten i.
Pappas tennsoldater grävde vi ner vid gungan
på campingen.

Gräset var högt längs stolparna
det slokade, med var mjukt att falla i,
när vi klättrade över staketet.

Alltid över staketet, genom buskar,
över plank, förbi taggiga snår,
från de elaka, fort hem.
Eller fort bort.

tisdag 19 april 2016

Women who run with the wolves

Kvinnor som slår följe med vargar. En bok från mitten av 1990-talet. Jag minns att min mamma läste den, eller i alla fall var den på tal i sfären runt min mamma. Hon gjorde också en bild med inspiration från boken. Den hänger hemma hos mig faktiskt. Och så fick jag tips från min vän i London om boken alldeles nyligen. Frågor som växer fram inuti kan få svar från oväntade håll. Jag har bara läst fem sidor ännu, men är helt "amazed", var tvungen att ta en paus. Annars kanske jag springer ut i skogen och hittar en flock vargar att slå följe med. 



Nya tag

Nu ska jag börja blogga igen!
Jag ska ta nya tag, och börja lägga ut texter igen, faktiskt!
Vi hörs.

tisdag 13 maj 2014

Stilleben

Dörren har varit blå, färgen är nästan bortflagnad efter många år i direkt solljus.
Trots att färgen är så dålig är dörren väl förseglad. Träet är tjockt, inga springor skvallrar om vad som döljer sig innanför. Ett stenblock nedanför tröskeln tjänar som trappsteg. Vid sidorna växer gräset sig yvigt precis som det vill.
Framför har det en gång varit fullt med grus, nu finns endast lite småsten kvar på en kompakt, ljus jord. Allför många passerande fötter har sparkat bort det som en gång så mödosamt forslats dit.
Från grustaget, i plåthinkar, upp på hästkärran, ut på vägen, in i skogen, förbi åkrarna, längs med sjön, upp för kullen, in på gården, bort till uthuset som precis stod färdigt, och till sist utlagt framför dörren och stenblocket som tjänade som trappa.
Nu bränner solen genom färgen på det härdiga träet. Bränner ett hål rakt igenom.

onsdag 5 februari 2014

Ett porträtt av en syster

Lotta och jag. Vi sitter vid ett bord vid den norra strandpromenaden. Vi målar, jag gör ett porträtt av dig i distinkta färger. Du sitter där i din starka gestalt, med det långa mörka håret och de bruna ögonen, som en indian på besök i främmande land. Men rötterna finns ändå här, en bit bort från där vi sitter. I det gula huset av trä. Med punschverandan och den blåa dörren. Där solen steg upp över vattnet när man satt i kökssoffan om morgnarna.

Du har en grön klänning med vita prickar. Ingen annan hade prickiga klänningar. Eller vita breda hårband. Du går ut på kvällen, har alltid nåt på gång. Jag vill följa med men jag vågar inte, vad ska jag säga? Till alla dem som undrar vem jag är? Jag vill bara vara med dig.

Ni går längs varma sommargator, stannar till när ni träffar några ni känner. Jag fattade inte. Hur man kunde ha så kul. Som ni hade jämt. Jag fick höra alla historier, de verkade så fantastiska.

Vi sitter vid Vättern, det är en ljum sommarkväll. Vi lever i exil. I våra ryggsäckar har vi packat ner det vi behöver. Någon gång packar vi upp dem, tillsammans. Kanske där vid strandpromenaden, och du kommer att ha samma hår och samma ögon. Och jag kommer att se dig, och du kommer att höra mig.

tisdag 4 februari 2014

En båt på Moldau

Vi vandrar bland sönderbombade hus i Dresden. Med våra kameror. Ryggsäckarna fulla med filmer som vi har rullat för hand. Från den svarta lilla plastboxen.

Vi vill se det som ingen annan ser. Jag fotar in i en korridor. Det är skräpigt, trasigt och smutsigt. Det är vackert.

Portarna till trappuppgångarna är fulla med graffitti. Vi tittar in genom en fönsteröppning. Madrasser på golvet. En slags kamin. Någon bor där. Någon brukar frysa där, men jag tycker det verkar spännande. Jag vill också vara fri.

Vi sätter oss på bussen och öppnar en burk med vita bönor i tomatsås. En gränsvakt väcker dig på natten, ruskar om dig för du vill inte vakna. Du rycker till och räcker fram ditt pass. Mitt i natten. Bussen åker vidare.

I de små landsbygdsorterna utanför huvudstaden går det tjejer på gatan. De verkar inte vilja gå där. De har röda skor och korta kjolar.

Vi sover på båten. Vi fotar svanarna genom fönstret. Sen strosar vi tills fötterna brinner. Då dansar vi på disco. Får kindpussar och nya telefonnummer. Sen somnar vi på vår båt.