Sniglar

I en liten glänta längs vägen ligger det lilla huset. Verandan kikar fram under all växtlighet likt en skummis under sin tjocka lugg. Trädgården gränsar mot grusvägen. Hon har satt upp staket som ska mota bort både djur och människor. Hon håller kurser i någon avväga indisk meditationsteknik. Hon säger sig kunna hela dig i sin unikt utformade trädgård.

Själv har hon dålig andedräkt. Hon har satt upp en lapp vid den lilla korsningen en bit från sitt hus. ”Släng inte skräp här. Äpplen eller päron. Sniglarna kommer.” Resten är oläsligt trots att hon satt en plastficka över lappen med tuschad text. Hon gjorde det inte i ilska, utan i frustration. Hon har skapat sig en liten ö. Såväl skräp som oliktänkande människor, såna som inte förstår sig på henne, såna som är så fyrkantiga, hotar hennes existens.

Stigen

Så smal är stigen. Jag måste lyssna noga. Det finns inte så många alternativ för mig. Känslig. Lyssna, ta in, se.

Så smal är stigen jag kan gå på. Så lätt att falla åt sidan, att låta mig slitas med i hetsen. Så lätt att göra som alla andra. Men jag vet, att följer jag dem, måste jag backa så långt sen.

Så smal och vacker är stigen jag väljer att gå på. Ingen annan har gått där innan. Ingen har trampat upp några spår. Ingen annan ska lägga snaror på min väg.

Så smal är stigen för ett känsligt barn, så lätt att falla åt sidan. Att inte bli sedd. Ingen orkar ta till sig. För om man lyssnar på det känsliga barnet, måste man också lyssna på sig själv.

Och så smal är stigen för den som lyssnat inåt, för den som vet att det inte går att stänga av, att stänga in.