onsdag 16 november 2011

Sand och lavendel

Då. När jag kände allting så starkt. När solen lyste in i mitt ensamma rum. Då hade jag mer sorg än nu då du är död. Jag tog ut allt i förväg.

Nu finns ingen sorg kvar, jag har sörjt så det räcker. Det finns inte mer.

Ibland flyger du in i mitt rum. Sätter dig på kanten av sängen och undrar hur jag mår, försöker få kontakt med mig. Men jag väntar. Tills vi ses igen.

Som vi sa den dagen då jag lämnade dig för sista gången. På sjukhuset med sommaren utanför fönstret. Med havet där borta som du längtade till.

Du hade en burk med sand från stranden på ditt lilla bord. Och blommor från pappas trädgård. Lavendel som du tyckte om. Nu väntar du någonstans på mig. Men jag kan inte gråta mer. Jag kan inte.

3 kommentarer:

  1. Lilla Lisa. Tror du att graten tar slut?

    SvaraRadera
  2. Lisa! Så innerligt vackert du skriver. Jag känner med dig så starkt. Tror jag förstår lite om just gråten... Tider kommer, tider går, allt har sin tid. Saknaden kan kännas starkt ibland, men nuet är fyllt av så mycket liv. Det är liv av måsten, tunga och lätta, bekymmersamma och underbara. Livet växlar, men det som en gång varit finns inte mer, jo, som en erfarenhet och byggsten. Önskar dig styrka och mycket glädje i din viktiga livsroll! KRAM!

    SvaraRadera
  3. Hej Lisa! Du har fått ett bloggpris på min blogg. Grattis!

    SvaraRadera