När allt är fint, flytande, helt. då lurar faran. Den är som farligast då. Den är som ishalkan på asfalten utanför dagis. Man går där med sina skatter, lättad att hon haft en bra dag, och så halkar man till. Ryser i hela kroppen. Faran låg på vakt. Ville inte att jag skulle tro att den lugnat sig.
Men faran hör ihop med allt det vackra. Med solen som lyser genom kala trädkroppar en kall vinterdag, med fågelkvitter i en hög gran utanför mitt fönster. För faran hör till livet. Skulle bara önska att jag kunde acceptera. Att inte alltid ha kontroll. Ingen kan veta hur länge livet finns kvar. Hur länge de man håller kär får stanna. Det är det som är det svåra, det smärtsamma, och det vackra. Att bara leva och finnas. Utan att veta.
